Hej alla glädjespirande tacosälskare, hippies, modelejon och övriga wannabes som kan tänka sig vilja lägga sin näsa i blöt!

I somras när jag var ute på vift i Stockholms allt annat än angenäma kollektivtrafik stötte jag på en snubbe som jag misstänker försökte ragga på mig.
Så här gick det till va, jag satt på tåget på väg hem, mitt emot mig satt en mörk snubbe och RÅ stirra hela vägen. Sen när jag gick av så skulle ju han också självklart av, damn it! tänkte jag och försökte göra mig osynlig i folkmassan. Det gick sådär.

Plötsligt gick den stirrande mannen jämte mig och till min förskräckelse sa han "hejsan".

-"hej..?"

Svarade jag något förvirrat medans jag febrilt  försökte komma på om jag borde känna igen denna förhoppningsvis okända man.

-"Jo, vi har ju suttit bredvid varandra hela tågresan så jag tänkte att jag skulle hälsa"

Sedan fortsatte han fråga massa läskiga frågor, mitt namn, vart jag bor etc. Jag hittade på en hel historia om mig själv, det skulle varit ganska underhållande om han inte sett ut som en afrikans gerillaledare sugen på att värva mig till hans privata barnsoldat.

När jag svände ner på gatan mot mitt hus sa min kvinnliga intuition mig att det var dags att göra sig av med sällskapet så jag avböjde vänligt, men tydligen inte så bestämt för han frågade efter mitt mobilnummer.

-"sjäääälvklart ska du ha det" Hörde jag mig själv utbrista. Slug som jag är gav jag honom det ökända "diss numret"

(när man ringer det numret kommer man till en röst som säger typ "hej, du har blivit dissad blababla").

I stundens hetta framstod detta som en av mina brilliantaste "spelagulligintresseradtjejsomaldrigskullegeutfelnummer-or die"- manövrar (det har blivit några stycken genom åren)

MEN (man får visst börja en mening med men) vad händer bara några veckor senare? Såklart stöter jag på honom igen!! Även denna gång i kollektivtrafiken och han kom fram och försökte prata. Lyckligtvis var jag i sällskap med min trogne kumpan Jenny som hjälpte mig att hitta en lämplig flyktväg innan han hann reagera.

Den gången trodde jag på allvar att oddsen för att vi skulle ses igen var obefintliga, ack och ve så fel!

Idag var det dags för ännu ett skräckfyllt återseende. Denna gång hade "kollektivtrafikmannen" lämnat sitt territorium för att besöka konsum. När jag stod där och velade mellan müsli och flingor dök det numera välbekanta flinet upp i ögonvrån. Där stod han med sina överbyggda armar och stirrade. Panikartat slet jag åt mig flingpaketet och kastade mig in bakom en stapel av kokosbollar. Det var redan försent, han hade redan sett mig och dessutom hade han sett att jag sett honom, men det gav jag blanka tusan i.

Nu gällde det liv eller död.

Jag höll upp flingpaketet framför ansiktet och sprang med hjärtat i halsgropen mot utgången, slängde flingpaketet åt sidan och sprang ut i friheten.

Om jag någon gång i framtiden försvinner efter ett konsumbesök eller en tur i kollektivtrafiken så kom ihåg att tipsa polisen om en mörk övertränad snubbe.

Imorse när jag låg och solade kom jag outsökt att tänka på en händelse som min musiklärare Bengt Ollén var inblandad i. Så här låg det till va, jag och Ullis sitter uppe på sjuan vid datorerna och sliter  med en tung musikteoriläxa. 
Som vanligt krånglar sibelius (musikprogram på datan) och ingenting vill gå vägen. 
I protest, frustration eller kanske inspererande syfte brister jag plöstligt ut i sång, jag tar i från tårna och sjunger (läs vrålar) "OOO SOOOLLLLEEE MMIIIOOOO" för full hals. 

Jag avbryts plötsligt av en dörr som flyger upp och rakt framför mig står en högröd Bengt och chippar eftr luft, bakom honom sitter 30 fnittrande elever.
Fan.
Störa Bengan mitt i lektionen - inte populärt!
Jag gör mig beredd för den utskällning mitt dåliga uppförande förtjänar men det kommer inga spottsalvor eller hårda ord. Istället spärrar han upp ögonen och frågar exalterat:
-"Vem var det som sjöng"
Osäker på om jag ska ta tillfället i akt och fly eller om jag ska stå för min handling tvekar jag någon sekund.
Sedan sträcker jag långsamt upp handen och svarar svagt:
-"jag"
-"Åh! Det lät som en mycket ljus tenor, det var fullkomligt magnifikt!

Det kanske är operasångerska jag ska bli?


  

Hej alla glada!
Idag ska jag hjälpa alla kreativa liv att stilla rastlösheten som kliar i fingrarna en mulen sommardag som denna.
Min pojkvän lärde mig den ädla konsten och det är min plikt som bloggare att sprida den vidare.
Jag ska lära er tillverka en marackas!

Du behöver en glasburk och ev. en tidning eller dylikt.

1. Kolla på fönsterbrädorna efter döda insekter. Hittar du inga gå ut och slå ihjäl några.
2. Lägg dom i glasburken och skruva igen locket.
3. Lägg burken i frysen.

Vänta tills döingarna stelnat och tag sedan ut burken och VOILA! Där har du din marackas som du kan ha som prydnad, ta med dig på krogen eller så kan du ge bort den i present.

Idag fick jag ett förvirrat samtal av min far, det var omöjligt att förså vad han försökte få fram men jag lyckas uppfatta orden "blommor" och "ful handstil". 
När jag kom hem möttes jag av en stor bukett men rosor, en liten gosedjurshund, samt ett brev som var skrivet med spretig handstil.

Kan någon snälla tipsa mig om en bra torped?

Under en gruppredovisning av en bok på en engelska lektion:

Johanna - "this book is about a vagina"
Jag -"...a vagina?"
Johanna -"yeah?"
Jag-"...eh..."
Johanna-"oh no, I mean Virginia"

Bara Johanna kan!

Igår läste jag en mycket intressant artikel i någon gratistidning. Den handlade om en undersökning som gjorts om hundägare, det påstods att människor med hund är smartare och socialare än människor utan hund. Efterersom jag har två hundar måste ju jag vara dubbelt så smart!