Hej alla glädjespirande tacosälskare, hippies, modelejon och övriga wannabes som kan tänka sig vilja lägga sin näsa i blöt!

I somras när jag var ute på vift i Stockholms allt annat än angenäma kollektivtrafik stötte jag på en snubbe som jag misstänker försökte ragga på mig.
Så här gick det till va, jag satt på tåget på väg hem, mitt emot mig satt en mörk snubbe och RÅ stirra hela vägen. Sen när jag gick av så skulle ju han också självklart av, damn it! tänkte jag och försökte göra mig osynlig i folkmassan. Det gick sådär.

Plötsligt gick den stirrande mannen jämte mig och till min förskräckelse sa han "hejsan".

-"hej..?"

Svarade jag något förvirrat medans jag febrilt  försökte komma på om jag borde känna igen denna förhoppningsvis okända man.

-"Jo, vi har ju suttit bredvid varandra hela tågresan så jag tänkte att jag skulle hälsa"

Sedan fortsatte han fråga massa läskiga frågor, mitt namn, vart jag bor etc. Jag hittade på en hel historia om mig själv, det skulle varit ganska underhållande om han inte sett ut som en afrikans gerillaledare sugen på att värva mig till hans privata barnsoldat.

När jag svände ner på gatan mot mitt hus sa min kvinnliga intuition mig att det var dags att göra sig av med sällskapet så jag avböjde vänligt, men tydligen inte så bestämt för han frågade efter mitt mobilnummer.

-"sjäääälvklart ska du ha det" Hörde jag mig själv utbrista. Slug som jag är gav jag honom det ökända "diss numret"

(när man ringer det numret kommer man till en röst som säger typ "hej, du har blivit dissad blababla").

I stundens hetta framstod detta som en av mina brilliantaste "spelagulligintresseradtjejsomaldrigskullegeutfelnummer-or die"- manövrar (det har blivit några stycken genom åren)

MEN (man får visst börja en mening med men) vad händer bara några veckor senare? Såklart stöter jag på honom igen!! Även denna gång i kollektivtrafiken och han kom fram och försökte prata. Lyckligtvis var jag i sällskap med min trogne kumpan Jenny som hjälpte mig att hitta en lämplig flyktväg innan han hann reagera.

Den gången trodde jag på allvar att oddsen för att vi skulle ses igen var obefintliga, ack och ve så fel!

Idag var det dags för ännu ett skräckfyllt återseende. Denna gång hade "kollektivtrafikmannen" lämnat sitt territorium för att besöka konsum. När jag stod där och velade mellan müsli och flingor dök det numera välbekanta flinet upp i ögonvrån. Där stod han med sina överbyggda armar och stirrade. Panikartat slet jag åt mig flingpaketet och kastade mig in bakom en stapel av kokosbollar. Det var redan försent, han hade redan sett mig och dessutom hade han sett att jag sett honom, men det gav jag blanka tusan i.

Nu gällde det liv eller död.

Jag höll upp flingpaketet framför ansiktet och sprang med hjärtat i halsgropen mot utgången, slängde flingpaketet åt sidan och sprang ut i friheten.

Om jag någon gång i framtiden försvinner efter ett konsumbesök eller en tur i kollektivtrafiken så kom ihåg att tipsa polisen om en mörk övertränad snubbe.